Svinalängorna - en mycket stark och välgjord film.

Jag har sett den oerhört starka och gripande filmen Svinalängorna där Pernilla August debuterar som regissör och gör det med all ära tycker jag.

Filmen börjar med att telefonen ringer och Leena hör sin mammas röst. Modern ligger för döden på ett sjukhus i Ystad. Samtalet kommer mitt i familjeidyllen en Luciamorgon när de två barnen skrider in i sovrummet  sjungande Luciasången bärande på en kaffebricka. Nu tvingas Leena konfronteras med sin barndom och sina mörka minnen från Ystad under 60 och 70-talet. Familjen kom från Finland till ett område som fick öknamnet Svinalängorna.  Filmen skildras med  flickan Leenas ögon och visar på grava missbruksproblem, misshandel och vanvård. Leena tar ett stort ansvar för familjen och inte minst för sin lillebror. Mitt i fördärvet finns stunder av ömhet och kärlek mellan de vuxna och mellan föräldrarna och barnen. Föräldrarna har stora svårigheter att anpassa sig i Sverige. Modern pendlar mellan missbruk och städmani. Fadern tar till flaskan och misshandlar sin hustru. Skådespelarinsatserna är lysande inte minst barnens. Flickan Leena spelas av Tehilla Blad som spelar sin roll på ett stillsamt övertygande sätt. Den vuxna Leena spelas av Noomi Rapace och Ola Rapace hennes man. De är också mycket övertygande i sina roller. Leenas finska föräldrar spelas av Ville Virtanen och Outi Mäenpää som lyckas förmedla smutsen och äcklet med fyllan, tillkortakommanden  i livet och samtidigt kärleksfullhet dessemellan.

Jag har sällan sett en film som drabbat mig så starkt känslomässigt. Det blev nästan olidligt ibland. Jag lider med människorna i familjen inte minst barnen. Ett gäng pappersnäsdukar är att rekomendera för tårarna strömmade. Filmen är både gripande och samtidigt vacker. Det är en vacker mörk historia, en film som både luktar och känns.

Kicki Backman, bibliotekarie

 

 

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Kicki Backman den 20 januari 2011