Människan förhåller sig på olika vis inför kriser. Ett sätt kan vara att vända ryggen till, inte låtsas om. Ett bättre sätt, om man är diktare, kan vara att skåda krisen i vitögat, nagla fast den, göra den begriplig, konkret. Den metoden använder Bodil Malmsten, i samband med en nära väns bortgång. Nya diktsamlingen heter ”Det här är hjärtat”.
  Bortgång, förresten. Människor går inte bort. Det är en löjlig omskrivning. Om de går bort, skulle det också kunna komma tillbaka. Döden är definitivare än så. "Det är det som är döden/Det att du aldrig svarar igen/Men att förstå det". Eller såhär: "Du har inte gått bort/Du är död/".
  Sedan följer stycke på stycke om vad detta gör med den sörjande. "Det är inte de avlidna/som lider/Det är de kvarblivna". Här finns plötsligt en tomhet, omöjlig att fylla, eller värja sig mot. En ovilja att se omgivningen: "Låt barnen stiga av först/Nej/Jag tränger mig före en barnvagn/och en rullstol/". Naturen ger ingen lindring. ”Den blomstertid/uteblir”.
  Sorgecoacher och hjärtkärlkliniker. Vad spelar det för roll? Inte ens gud kan hjälpa. Detta är ingen diktsamling för troende att vända sig till. Förutom möjligen de som tror på kärleken. Bodil Malmsten skriver kort och kärvt:

  Det finns någonting inom räckhåll
  som alltid är utom räckhåll
  som ingen kan omfatta
  Det finns någonting
  som alla behöver
  som är att vara del av något större
  Det vill säga behövas
  Som du behövde mig
  Som jag dig

  Kärleken är att jag vill
  att du finns