Julian Lennon tycker inte att vi ska sörja längre, läser jag i dagens DN. Det kan han ha rätt i. Fast jag tror såhär; den där kalla decembermorgonen för trettio år sedan sörjde man det faktum att det finns musik man aldrig kommer att få njuta av.
  På radionyheterna spelades en låt av John Lennon. Jag förstod inte varför, jag hade inte hört själva nyhetsinslaget. Sen hörde jag sammanfattningen: John Lennon skjuten på sin egen gata hemma i New York. Jag blev rastlös, travade runt i lägenheten. Det gick inte att greppa. Jag tog fram varenda platta jag då ägde, ställde dem i en lång rad, såg på dem. Mötte hans spjuveraktiga blick. Nej, han kunde inte vara död. Det var omöjligt.

Och lika fullt. Det stämde. Kjell Alinge höll samma kväll ett Eldorado i sorgens tecken. En mängd olika musiker fick i programmet komma till tals, bland dem Robban Broberg, som vid denna tid själv bodde i New York och kallade sig Zero som artist. Han utvecklade sin tanke om skillnaden mellan John Lennons död och Elvis Presleys dito. Där det i den senare artistens fall uppstod en kommersiell försäljning, uteblev densamma i Lennons fall. Och man ser fortfarande inga små ”miniatyr-Lennon-figurer” i plast, såhär trettio år efter händelsen, i världens turistbutiker. Allra minst i Liverpool. Lennons död kom istället att manifesteras genom olika sammankomster. 

Jag tänker på det där när jag hör Robyns nya platta. Hon rör sig som fisken i vattnet i det poplandskap hon sagt sig älska. Uttrycket är nytt, men musiken densamma som på den tidigare plattan, och på plattan före den. En ny kantig uppkäftighet har smugit sig in. Men låtarna är i princip desamma. Hon har omärkligt tagit ett kliv vidare på karriärtrappan. Om Neil Young heter det ju som bekant att han gör samma låt om och om igen. Jag tror i John Lennons fall att det hade varit på samma vis. Han hade fortsatt att komponera Imagine och Jelouse guy, framförda i ny tappning bara. Nu blev det inte så. Vi får nöja oss med att kunna njuta av den unge och den medelålders artisten. Den åldrande John Lennons något annorlunda stämma kan vi bara tänka oss. Den hade varit njutbar, vågar jag påstå.

Jag kan inte tro annat än att han fortsatt att utmana sin omgivning, att göra sitt liv till konst. På egen hand och tillsammans med Yoko Ono. Och vem vet, kanske också tillsammans med sina söner. Provokationerna hade kommit, nu utifrån en åldrande mans horisont. Jag tror jag hade tyckt mycket om att följa hans utspel, hans fortsatta karriär. Somliga hävdar att han hade det bästa bakom sig. Jag är långt ifrån övertygad på den punkten.

Staffan Engstrand