Väinö Linna hör till den finskspråkiga litteraturens mest namnkunniga författare. Vid sidan av honom finns ytterligare namn, om också inte så många, t ex Mika Waltari. Vill man hålla fram ett aktuellare namn kan man välja Sofi Oksanen. Alla dessa författare har det gemensamt att de är prosaister. De är översatta till andra språk. De har nått ut över språkbarriären. Lika enkelt att nå ut över språkbarriärerna är det inte om man skriver lyrik. Detta påpekar Torsten Pettersson i den nyutgivna antologin ”Skapa den sol som inte finns – hundra år av finsk lyrik”, nyligen utgiven på Artos & Norma bokförlag.

Torsten Pettersson lyfter fram två andra antologier, Bo Carpelans ”Modern finsk lyrik”, som sträcker sig fram till 80-talet, samt Ralf Andtbackas ”Ett svart får i motljus”, som sträcker sig fram till 00-talet. Men perioden som föregår dessa antologier är dåligt belyst, menar Torsten Pettersson. Han skriver: ”… det rika sekel av poesi som inleddes med Aleksis Kivi 1866 är nästan helt osynlig för en läsekrets som inte alls eller inte ledigt behärskar finska på denna krävande nivå.” Såklart att en ny antologi över detta lätt förbigångna litteraturområde har ett gott syfte.

Med antologin ”Skapa den sol som inte finns”, vill alltså författaren och litteraturprofessorn Torsten Pettersson fylla ett stort gap. Perioden han vill belysa sträcker sig från 1866 till 1969. Han har därför tolkat 18 olika poeter och 144 dikter. Dikterna är dessutom tematiskt arrangerade; livsglädje, oro, kärlek, längtan och död är i stora drag de ämnen samlingen berör. Upplägget får den effekten att dikterna för ett samtal med varandra om tillvarons viktigaste frågor. Några av de poeter och författare som ingår är bl a Eino Leino, Otto Manninen, Katri Vala, Elina Vaara och, självklart: Aleksis Kivi. Nu finns de alla samlade mellan gemensamma pärmar. Det är nästan att betrakta som en litterär händelse.