När hundarna kommer

Ingen sann berättelse, men heller inte falsk!

Man kan skriva om våld. Men det kan bli spekulativt. När Jessica Schiefauer i sin nya bok skriver om fallet John Hron, gör hon det inte ur en dokumentär synvinkel. Hon väljer att dramatisera, i sitt efterord slår hon fast: detta är inte en sann berättelse, men den är heller inte falsk.
  "När hundarna kommer" är en berättelse om våld. Det är också en berättelse om växande, om närhet. Vi följer två bröder som växer upp i en till synes lycklig och harmonisk familj. Vad som möjligen kan oroa är det faktum att Anton, yngsta sonen, spelar sina skivor oroväckande högt. På konvoluten sitter hakkors.
  Storebror Isak hänger med Ester, en djup relation, där båda tycks ha behov av varandra. Anton springer ute om nätterna, dras till "dåligt sällskap". Bröderna står varandra så nära att de inte ser varandra. Det är först "efteråt" som Isak anklagar sig själv för att inte ha sett.
  Antons relation till killen som kallar honom "bög" känns tveeggad. Kanske är det Jessica Schiefauers avsikt att anlägga ett homo-erotiskt perspektiv på deras relation. Det går i så fall inte riktigt fram. Relationen till storebror Isak känns bättre skildrad. Det knakar och brakar omkring dem, och de drar sig inte för att säga sanningen till varandra, bakom ryggen på sina lågmälda föräldrar. Här slår det gnistor om denna bok!
  Fler schablonbilder förekommer, inte minst Esters föräldrar, vilket inte betyder att berättelsen inte griper tag. Jag sträckläste den. Och här finns definitivt inget spekulativt.

Målgrupp:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 15 september 2015