Moderspassion

Kärnfriskt om ödet att vara människa!

Kan det vara så? Att moderskapet inte handlar om någonting annat än att slippa vara ensam? Den tanken föresvävar Minna, huvudperson i Majgull Axelssons nya roman ”Moderspassion”, en berättelse om just föräldraskap och om i våra gener sedan länge nedärvda, inympade bekymmer.
  Men innan den tanken föresvävar henne har vi hunnit en bit in i berättelsen, från en barndomsuppväxt i Stockholm, hastigt avbruten av en moders död i cancer, därav den hastiga flytten till moster Sally i Arvika. Ett Arvika som framstår som en belägrad stad, bandvagnarna cirkulerar, upptagna av att rädda nödställda.
  Vi befinner oss på Sallys Restaurang & Café, en vägkrog egentligen, men av det bättre slaget. Här finns öl och vinrättigheter. Den har givit Sally status och god ekonomi. Men Sally är också död i cancer, rörelsen har tagits över av systerdotter Minna, och utanför knutarna råder värsta ovädret. Restaurangen är en plats för nödställda, såväl för räddningstjänst som för mediefolk.
  Detta är en kollektivroman, också om det enda som förbinder dem är att de är samlade under samma tak då stormen pågår. Utöver nämnda Minna möter vi en bedagad skådespelerska och hennes man, kallskänkan Anette, journalisten Ritva samt en pensionerad brandman, alla med anfrätta relationer till sina närmaste anhöriga, till sina uppväxtförhållanden.
  Det är oklart huruvida Minna faktiskt är vid sina sinnens fulla bruk, då hon återger delar av sin berättelse, hon ligger de facto fastspänd och spjälkad på en bår, i bandvagn under transport till akuten på Arvika sjukhus, efter att i stormen ha fått ett träd över sig. Men tolkar man trädet symboliskt, kan man ana hur den tyngd generationer av fördömanden kan kännas, för den vars mor en gång helt orättvist blev kallad ”hora”.
  Det är inte de många parallella berättelserna i sig som är det väsentliga i romanen, här en son som krisar och en dotter som är övergiven och utlämnad, utan snarare det faktum att Majgull Axelsson lyckas dra kontentan ur dessa levnadsomständigheter. Majgull Axelsson formulerar korta, knivskarpa iakttagelser kring ödet i att vara människa. Och kanske viktigast av allt: ödet i att sakna inflytande över sitt eget liv. Att vara utlämnad åt andras fördömanden. Hon analyserar utanförskapets villkor, sätter ord på ”bymentaliteten”, som gärna förminskar och nedvärderar människor, på ett orättfärdigt vis.
  Här har romanen en kärnfrisk ton!

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 18 augusti 2011