Kungens barn

Ett fint äventyr!

Länge känns det som om Sonya Hartnett i ”Kungens barn” skriver en pastisch på en gammaldags äventyrsberättelse. Att det är en historisk roman råder det ingen tvekan om. Den utspelar sig under 2:a Världskriget, men har ett historiskt perspektiv som går långt djupare än så. Den går i själva verket femhundra år tillbaka i tiden, och vi får oss till livs Tudor-epoken i engelsk historieskrivning. En brutal period, då kungar och hertigar inte drog sig för att mörda, om man såg sig tvungen.
  Nu är året 1940, och slaget om London är under uppsegling. Ska Hitler, med hjälp av sina snabba bombplan, kunna inta staden. Eller har Engelsmännen, i kraft av sin envishet, möjlighet att vinna? Cecily och Jeremy har följt med sin mor ut på landet. Med sig har man tagit ett krigsbarn, en liten flicka som inte har någon stans att vara, då det är för farligt för henne att befinna sig hos sin mor. Att Sonya Hartnett ser paralleller mellan Hitlers strävan efter makt och Tudortidens maktgalna regenter, lyser igenom.
  De två barnens äventyrliga vandringar i landskapet i norra England, där de nu befinner sig, leder dem till ett fallfärdigt slott, och kontakten med två ensamma pojkar, som kan vara två sedan länge mördade prinsar och tronpretendenter. Vilka är de? Farbror Peregrin, hos vem de nu bor, vet att berätta sagan om de förfallna slottet. Och det är här trådarna tillbaka till Tudortiden finns.
  Kan man bortse från att berättelsen här får ett omodernt anslag, det pastischartade, så är den likafullt gripande, inte minst därför att den i så hög utsträckning handlar om mod, rättrådighet och styrka. Har barnet någon makt, i en värld där de vuxna tror sig om att vara envåldshärskare? Så knyter Sonya Hartnett till sist ihop säcken, snyggt och prydligt, som hon så ofta kan och gör!

Målgrupp:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 12 augusti 2014