I stort sett menlös

Douglas Adams femte och avslutande rymd-epos-del!

I del 5 i bokserien ”Liftarens guide till galaxen” om den förvirrade engelsmannen Arthur Dents underbart vrickade rymdresa, finner man på första sidan i kapitel 1 den berömda meningen ”Ingenting rör sig snabbare än ljuset, utom möjligtvis med undantag för dåliga nyheter, som lyder sina egna speciella lagar.”
I denna del möter vi Arthur ensam, Fenchurch försvann spårlöst i tid och rum, sökandes efter jorden som i vissa universan helt enkelt inte existerar. På en av resorna kraschar han på en liten bortglömd planet. Arthur är den ende överlevande (han var den ende som läste nödlägesinformationen), han sysselsätter sig som smörgåsmakare åt lokalbefolkningen och hoppas kunna undvika fler äventyr. Detta kommer först Tricia McMillan (även kallad ”Trillian”) och efter det Ford Prefect att omöjliggöra.
Denna bok, likt de andra böckerna i tri-/pentalogin, är överjordiskt rolig, översättningen är utmärkt och genialiteten i den absurda handlingen är oöverträfflig!
I jämförelse med de andra böckerna i serien är den inte så filosofiskt klockren som ”Livet, universum och allting”, ej heller lika action-packad som ”Resturangen vid slutet på universum”, den har inte den skruvade romansen från ”Adjöss och tack för fisken” och inte är den i närheten så underbart konstig som seriens namne. Men den ger det mest antiklimatiska slutet som är literärt möjligt för en bokserie som ”Liftarens guide till galaxen”, vilket är lika opassande som det är perfekt.

Målgrupp:

Tipsat av: Elias Nybacka Reiland, prao på Solna stadsbibliotek, vecka 18 - 19 den 5 maj 2015