Eldens tid och isens dagar

Krig påverkar människan!

Krig påverkar människor. Om detta berättar Erik Eriksson i sin nya roman ”Eldens tid och isens dagar”, tredje del i romanserien som går under rubriken ”sagan om vår nya tid”. Åren som behandlas är 1965 – 1968.
  Den som får uppleva kriget är Johan. Vi har mött honom sedan tidigare i föregående delar. Nu är han notisredigerare på Aftonbladet. Vi får stämningsbilder av Stockholm vid mitten av sextiotalet. Det är första maj och en grupp demonstranter rör sig genom staden. ”Erlander och Geijer – Lyndons lakejer” skanderar slagorden.  Olof Palme håller brinnande tal. Vietnamkriget väcker känslor. Johan rör sig bland intellektuella, skaffar sig information, blir övertygad om att enda sättet att rapportera från kriget är att bege sig dit, på plats.
  Under en period upplever Johan den unika situationen att som en av få utlänningar kunna bevittna krigets brutalitet. Han bor på hotell, blir skjutsad av chaufför i området, gör intervjuer. Han ser och hör, fotograferar. Han upplever flyganfall, bombräder. När han till sist lämnar landet för återfärd, gör han det i sällskap med en deserterad amerikan, och minnet av förlorade vänner. Utan att han vet om det lider han liksom sin amerikanske vän, desertören Mike, av posttraumatisk stress. Bara detta kunde vara stoff till en hel roman.
  Väl hemma i Stockholm fortsätter han sitt arbete som utrikeskorrespondent. Det är som om hela världen står i brand. Det ena upploppet avlöser det andra. Tjeckoslovakien. Studentuppror i Paris. Kravaller i Mexiko inför stundande OS. Black Panter visar sin kraft. Johan lever i detta, och påverkas. Erik Eriksson skildrar oron, också på det privata planet. Helena finns i hans närhet. Känslorna är starka. Bakgrunden finns skildrad i seriens tidigare delar.
  Wienerbröd och cigaretter. Det är Johans dagliga diet. Hemliga möten med Helena, henne han inte kan få. Här skildras en längtan människor emellan, och det är författarens bärande tanke att det är kriget som formar denna längtan, ger den dess djup. Ett lätt romantiskt skimmer smyger sig in bland all cigarettrök. Hjältemodet, den manliga orubbligheten. Det är helt i Hemingways anda.
  Berättelsen driver fram i stora svep och kanske i väl högt tempo. Som läsare orkar man till sist inte med allt det hektiska som inträffar. Jovisst, SÄPO existerade, och det blev stort rabalder i svensk inrikespolitik. Men måste därför Johan ut på isen och rädda livet på en människa som är på väg att drunkna? Jag skulle önska inför kommande delar en lugnare, mindre thrillerartad ton. Och det behöver ju inte vara så rasande dokumentärt. Det är ju trots allt en fiktiv story! Att dra ner på tempo, inbillar jag mig, kan också öka spänningen! Och Erik Eriksson har ett spännande stoff att ösa ur. 

Målgrupp:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 30 september 2014