Det sista fallet?

Lågmält och humoristiskt när kommissarie Gordon löser sitt sista (?) fall

I den andra boken om kommissarie Gordon och polisassistent Paddy ligger stämningen i skogen på en bottennivå. Många djur är ledsna för att någon går omkring och retas hela tiden. När Gordon och Paddy börjar med sina undersökningar visar det sig inte vara så enkelt. Ingen vågar tala om vem som är dum.
Vid sidan av fallet handlar boken om kommissarie Gordons sorti. Den gamla paddan, som egentligt bara är lycklig när han får äta kakor och sova, har bestämt att Paddy ska axla hans mantel. Den lilla musflickan är begåvad och Gordon läser lagboken högt för henne på kvällarna.
Precis som Gordon är Paddy ett känsligt djur. Ingen av dem vill att någon i skogen ska råka illa ut och straffas hårt. Istället jobbar de efter principen att alla som gjort något dumt ska själva inse sitt fel. De har t ex inget fängelse längre – det är omgjort till sovrum.
De finns en djup humanistisk och mänsklig ton som genomsyrar båda böckerna som Ulf Nilsson skrivit om Gordon och Paddy. Rättvisepatoset driver djuren framåt i polisarbetet men när boven sedan är fast och han ångrat sitt tilltag är det dags att se till att inget mer lidande sker. 
Det finns en varm och lågmäld humor i denna utmärkta högläsningsbok. Inte minst bidrar Gitte Spees illustrationer till den lyckade helheten. Hennes många färgbilder har en mild och behaglig färgskala. Både de moraliska och filosofiska spörsmålen som lyfts fram i berättelsen får uppbackning av bilderna.

Målgrupp:

Tipsat av: Staffan Engstrand den 8 juni 2015