Dödsmatchen

En tragisk fotbollshistoria

Fotbollen kom, som till de flesta länder, till Ukraina i slutet av 1800-talet. När Hitler invaderade Kiev 1941 var sporten nästan en folkrörelse och flera spelare i Dynamo Kiev legendariska folkhjältar. Ockupationen av Ukraina var ingen lätt sak för tyskarna. Det var en utmaning eftersom det var i särklass största område som de tvingats inta. Idrottstävlingar förekom av naturliga skäl inte i början av kriget, men efter en tid kom tyskarna på att börja med fotbollsturneringar igen mellan ockupanterna och en spillra som blivit kvar av Dynamo Kiev.

De ryska spelarna arbetade i ett bageri, och ägaren var eld och lågor för iden att få igång turneringar igen efter tre säsongers uppehåll. Tyskarnas tanke var att få visa sin överlägsenhet även som idrottsmän och på så vis slutligen kväsa de sturska Kievborna. Verkan blev den motsatta. Tyskarna hade visserligen en del bra spelare, särskilt i Luftwaffe, men ryssarna vann match efter match och det gav till resultat att motståndsviljan fick ny luft. Inte ens ojust spel eller partiska nazistiska domare kunde hejda ryssarnas framfart. Till slut tappade tyskarna helt ansiktet och lät förstå att Dynamo måste förlora en match annars skulle det bli repressalier. Spelarna beslöt gemensamt att de inte skulle hörsamma tyskarnas begäran och vann den sista matchen uttröttade och dåligt utrustade. Den moraliska seger som motståndaren vunnit blev för mycket för tyskarna. Spelarna häktades en efter en efter några dagar och satt i förhör och utsattes för tortyr i flera dagar. Det var svårt att hitta några anklagelsepunkter mot dem så man försökte framtvinga bekännelser om brott som aldrig begåtts. Ett sätt var också att försöka få spelarna att ange varandra vilket inte lyckades. Lagets storspelare skickades till arbetsläger under fruktansvärda förhållanden. Fyra avrättades, någon lyckades fly. En av de avrättade var målvakten Trusevitj. En av hans lagkamrater har beskrivit hans spelstil som var långt före sin tid:

"Hans stil var mycket ovanlig. På den tiden ansågs målvakten rätt flott om han kunde ta bollen med händerna, som en katt. Det var snitsigt att göra oerhört mjuka dykningar för att ta en lång boll eller eleganta hopp för att ta en hög. Men Kolja hade en helt annorlunda stil. Han brukade springa långt utanför målet och i stället för att ta bollen brukade han sparka till den. Publiken tyckte att det var mycket ovanligt många av dem tyckte rentav att det var skojigt, men Trusevitj verkade aldrig bry sig.”

 

 


 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Margaretha Arteus den 25 mars 2010