Blom och den sista magentan

Rolig och originell kriminalhistoria

Lars Gustafsson (alltså texasprofessorn i filosofi) är inte precis känd för att vara lättviktig i sitt författarskap. Mångsidig är han dessutom och i denna lilla kortroman är han verkligen på bästa lekhumör.


Detta är en underbar, rolig och klurig liten bagatell med massor av humor, bra personskildringar och de i hans tidigare böcker välkända miljöerna i Västmanland. I det här fallet är det bruksorten Ängelsberg som är huvudpersonen tillsammans med den unge Stubben som anses förståndshandikappad, men man undrar just hur mycket det egentligen fattas i hans förstånd eftersom han tillsammans med före detta kriminalaren Blom från Uppsala lyckas lösa den kriminalgåta som utgör bokens intrig. Som ren kriminalroman är väl boken ingen höjdare men den är spännande ändå även om slutet är lite krystat.


Inledningen är magnifik. Andra söndagen efter trefaldighet predikar extra ordinarie pastorsadjunkt Arne B Häggqvist, kulmagad och försedd med en kokett liten mustasch, i Väster Vålas ärevördiga predikstolHans predikan är minst sagt underlig. Han svävar ut i betraktelser över vår förunderliga natur mest som en biolog eller naturvetare. Inte ett ord om de religiösa dimensionerna i tillvaron. Till ackompanjemang av ett väldigt åskväder ilsknar åhörarna så småningom till och förstår att något är galet och mycket riktigt är adjunkten som uppslukad av jorden när gudstjänsten är över och står inte att finna i något löneregister eller något register alls över anställda präster. I sakristian har någon i lugn och ro kunnat rota igenom och bryta upp ett skrivbord som ropats in på en gårdsauktion för länge sedan. Det visar sig att den som gjort det är ute efter något mycket värdefullt och det är den magenta som titeln syftar på. Magentan är ett av världens mest ovanliga och värdefulla frimärken.


För den som inte har tid eller orkar igenom en spänningsroman på flera hundra sidor är detta en utmärkt bok och kan även läsas av ”unga vuxna”.

 

 




 

Taggar:

Tipsat av: Margaretha Arteus den 17 mars 2010