Barnmorskan

Barnmorskan är en säregen roman. Katja Kettus roman har hyllats av kritiker och jag kan inte annat än stämma in i lovsången. Jag har svårt att tro att den här boken lämnar någon som ger den en ordentlig chans oberörd. Dess språk gör den till en fysisk upplevelse, som dröjer sig kvar.

I början har jag svårt att följa berättelsens trådar. Romanen utspelar sig några månader under 1944-1945 i området Petsamo i Finnmarken, i gränslandet där Finland, Norge och Ryssland möts. Andra Världskrigets slutskede närmar sig, Finland och Sovjetunionen ska snart ingå fredsavtal. Tyskarna kommer strax att retirera. Villkoren för de människor som lever i kriget är osäkra och kommer att ändras under berättelsens gång. Här lever den självlärda barnmorskan Vindöga, en namnlös kvinna med sällsamma förmågor som är lika aktad som föraktad av invånarna i byarna där hon är verksam. Vindögas drabbas av en våldsam förälskelse den dag hon möter SS-soldaten och krigsfotografen Johann Angelhurst. Johann Angelhurst tjänstgör i fånglägret i Titkova och för  att få vara nära honom ser Vindöga till att även hon får tjänst där. För kärlekens skull både botar och förgiftar hon, hon både ger och tar liv.

Som läsare kastas man in i händelseförloppet, som växelvis återges av Vindögas och Johann Angelhursts tillbakablickande på den intensiva kärlekshistoria de delar. Här finns också en tredje berättare, en brevskrivare, vars bakgrund och ärende länge förblir oklart. Till en början försöker jag förstå. Jag läser på om Lapplandskrigets skeenden. Jag försöker uppfatta vilka livsvillkor som råder för människorna i romanen som lever mitt i kriget. Militärt och civilt blandas, de starkaste överlever. Jag anar en leda och trötthet, hur man lierar sig med än den ena, än den andra, för att rädda sig själv. Männen smugglar hembränt och ägnar sig åt angiveri och spionage. Kvinnorna låter sina kroppar stå till männens förfogande. Om det är finnar, tyskar eller ryssar som tar dem kvittar för kvinnorna så länge det innebär en försäkran om att deras tillvaro inte ska rämna.  Jag försöker se beröringspunkterna mellan de många människoöden som framträder i texten. Det är en snårig och vildvuxen historia. Till slut bestämmer jag mig för att ge upp mitt pusselläggande och istället låta texten leda mig dit den vill. Jag låter mig intas av berättelsen och då blir det fantastiskt.

Kettu bokstavligen spottar ur sig denna fantastiska, och samtidigt komplicerade historia, på ett språk som är lika kraftfullt och oresonligt, som den kompromisslösa natur som Vindögas och Johann Angelhurst kärlekshistoria utspelar sig i. Språket är som en urkraft som väller fram, som kommer ur det karga och vilda och som inte låter sig tämjas. Just sådan är också Vindögas kärlek till Johann Angelhurst. De är båda skadade och trasiga. Vindöga har tvingats leva med att hon tog livet av sin mor när hon föddes och därför ”bär ont blod”. Johann Angelhurst är förstörd av kriget och så bedövad av stark medicinering att han inte längre varken riktigt förmår eller vågar att känna. Nog åtrår han Vindöga, som han ger namnet Vildöga, men han släpper inte in henne helt.

Samtidigt som Barnmorskan är en roman om kärlek, och framförallt om Vindögas drömmar och förblindande önskan om kärlek, är det en skildring om vad krig gör med människor, hur gränser överträds och hur tillvaron blir till var och ens kamp för den egna överlevnaden.
Berättelsen är rå och vittnar om mänsklighetens baksidor och de vidrigheter som utspelar sig där. Ibland måste jag stanna upp för att inte helt sugas in i det mörker som boken rymmer. Men här finns också plats för det vackra; en bild av kärleken som visträckt och monumental.