Allt det där jag sa till dig var sant

Destruktivitet och kärlek i folkhögskolemiljö.

”Jag visste förstås ännu inget om Astarte, heller inget om Lilja Brik, inget om Ted och Sylvia, Thomas och Vivienne, eller om den etymologiska kopplingen mellan lärdom om sädesutgutelse. Jag visste inte heller något om honom. Han däremot trodde att han visste allt om mig. En naturlig följd av att han visste allt om allt.”
De träffas redan på stationen, på väg till skrivarskolan någonstans på den skånska landsbygden. Hon heter egentligen något helt annat men han kallar henne Lilja. Lilja Brik, poeten Majakovskijs musa. Själv är han naturligtvis Majakovskij. Hennes namn blir det första han tar ifrån henne, det kommer inte bli det sista. Själv undrar hon om det är så här det ska kännas, kärleken. Om hon läser i sin dagbok verkar det så, men det är ju å andra sidan han som dikterat.
Det går inte att fly från en folkhögskola, men kanske det går att bli räddad. Om räddningen kan komma i form av en piratdrottning, vildhjärtat Anne Bonny. Med henne är hon inte längre Lilja Brik utan Mary Read – havens skräck.
Amanda Svenssons tredje roman gör ont att läsa, och den är oerhört bra. Berättelser är viktiga och en stor del av boken rör sig i de redan berättade historiernas värld. Vilken berättelse en hamnar i och vem som berättar har stor betydelse för det egna existensberättigandet. Även hur berättelsen tolkas. Att veta att någon finns som förstått det hela på samma sätt kan vara skillnaden mellan att bli en Lilja eller en Mary, mellan liv och död.

Tipsat av: Elin Sundström, Sundbybergs bibliotek


 

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Solna Administratör den 19 juni 2014